My army

16.9 2006

Ikväll träffades vi alla hos Jenny. Som vanligt var vi högljudda, skrattade, gapade, drack te och kollade på gamla videoklipp på oss som Sami klippt ihop till en film. Allt var precis som vanligt tills vi skulle börja gå hem. Plötsligt insåg vi att vi inte kunde säga "vi ses imorgon" eller "vi ses i skolan". Aldrig mer skulle vi ju dela vardagen med varandra och gå i skolan. Faktum att vi inte visste när vi nästa gång skulle ses skrämde livet ur mej. Jag ville aldrig gå hem och vårt farväl slutade med att nästan alla grät. Plötsligt insåg jag hur självklart det varit för mej att dessa människor funnits till för mej och hur beroende jag faktiskt har varit av dem. Några av dem har jag kännt sen lågstadiet men som gäng har vi umgåtts sen sommaren efter nian.

Just nu känner jag ett stort tomrum. Ett gäng som färggänget kommer jag aldrig att hitta. Vi alla har haft fullständigt olika intressen och varit så olika varann. Kanske det är därför vi har haft så roligt och hittat på de mest knäppa sakerna. Vi har stöttat varandra och gått igenom mycket. Jag vet att vi kommer att träffas på loven men det är förstås inte samma sak.

Det är så mycket som jag skulle vilja säga om oss men jag ids inte säga så mycket mer för mitt ordförråd räcker inte till. Det jag vill säga är att det är färggänget som gjorde min gymnasietid till en bra tid. Färggänget gjorde mej till den jag är idag.

Jag älskar er

Tessi
Johi
Jenny
Linda
Sami
Etta
Jere