Rostock-Leipzig-Berlin-Szczecin-Rostock

Jag överlevde resan utan att ha fått vattkoppor. Det är ett mirakel! Däremot blev jag förkyld under vår sista konsert så nu ligger jag hemma med stegring och snuva.

Den 13 maj inledde vi vår resa med start från Vanha, där vi alltid har våra övningar. Vi körde till Vuosaari hamn där vi tog färjan över till Rostock. Båtresan tog över ett dygn, så jag förstår inte varför färjan heter Tallink Superfast. Vi hann alltså med en hel del aktiviteter, bl.a lunch, tentläsning, kortspel, öva och sist men inte minst: festa. Ett tag var vi 5 personer som övade i en och samma hytt. Det gick dock hur bra som helst, förutom att stråken x-antal gånger träffade väggen. Angående festandet, jag tror att jag aldrig druckit så god öl som i Tyskland. Det blev även rätt så många barbesök, nästan varje dag.

Väl framme i Rostock körde vi direkt vidare till Leipzig. Leipzig var min favoritstad av alla städer vi besökte. Orsaken till detta kan vara att det var i början av resan och man inte ännu var trött, gnällig och sjuk. Vi turistade i staden, drack gott tyskt öl (tål att upprepas) och träffade Inkeris tre tyska kompisar. På kvällen var det dags för final i Hockey-VM. Hela orkestern gick till en sportbar för att följa med matchen. Gissa om stämningen var fantastisk!

Jag tänkte att inget kan toppa känslan som uppstår efter att Finland vunnit VM-guld mot Sverige, men jag hade fel. Följande kväll hade vi vår första konsert i Peterskirche. När jag kom in i den gigantiska kyrkan och såg utöver alla tomma stolar kunde jag inte låta bli att känna mig aningen skeptisk. Jag tänkte att vi kunde vara nöjda om vi får några rader fyllda med publik. Men tänk så fel man kan ha. Redan en timme före konserten började det strömma in folk i kyrkan och strax före vi skulle inta våra positioner fick vi höra att kyrkan redan var över hälften fylld med publik. Då vi slutligen gick ut för att inleda konserten möttes vi av en fullsatt Peterskirche. Det var alldeles fantastiskt! Konserten gick för min del bra och då vi slutligen avslutade konserten med Finlandia fick vi applåder som aldrig tänkte ta slut. Vissa människor gav t.o.m stående ovationer. Jag har aldrig varit med om något liknande och de flesta av oss var verkligen rörda av den tyska publiken. De var så entusiastiska och verkade på riktigt uppskatta konserten.

Efter konserten var det dags för fest och viritys. Viritys i detta fall betyder att man tillsammans med människor som spelar samma stämma som en själv tar en shot. I mitt fall tar jag tillsammans med första violin. Före vår shot, eller rättare sagt x-antal shot, sjunger vi en ramsa som går ungefär såhär

bassoviulu ei oo viulu
cello ei oo soitin
alttoviulu puoli viulu
kakkosviulu varaviulu
osv.

Efter den lyckade konserten i Leipzig fortsatte vi följande dag vår färd mot Berlin där vi hade några timmars paus. Tyvärr kunde jag inte riktigt uppskatta Berlin eftersom vi bara hade några timmar på oss. Jag tror inte heller att jag riktigt kunde fatta att vi var i Berlin. Då vi vandrade omkring i stadskärnan möttes man plötsligt av kända byggnader som t.ex Brandenburg porten och kunde bara konstatera att: jaha, då har man sett den också. Berlinmuren och Checkpoint Charlie besöktes också men det kunde jag inte heller ta mig till. Jag måste nog besöka Berlin pånytt.

Färden fortsatte vidare till Polen och till staden som ingen kan uttala eller skriva. I Polen är det mesta löjligt billigt men tyvärr hann/orkade jag inte shoppa. Då vi anlände till konsertplatsen möttes vi av en kyrka som var under renovering. Byggnadsställningar med hjälmklädda gubbar syntes överallt och vår busschaufför gick in och försäkrade att detta säkert var vårt konsertställe. Det var det förstås. Väl inne i kyrkan blev det plötsligt iskallt och då upptäckte vi att fönstren saknade glas. Welcome to Poland! Trots detta genomförde vi konserten, dock med lite stelare fingrar än vanligt.

Efter Polen körde vi tillbaka till Tyskland och Rostock. Resan började lida mot sitt slut och så även mina krafter. Det är ganska jobbigt att hela tiden umgås med människor. I Rostock fick vi en guidad rundtur av några medlemmar från vår vänorkester. Träffade en trevlig typ som heter Deborah som tipsade oss om en liten fiskeby 20 minter med tåg från Rostock. Följande dag åkte alltså Laura, Inkeri, Ikumi (jättesöt japansk utis!) och jag dit. Byn heter Warnermünde och är alldeles ljuvlig! En lång sandstrand och många restauranger och caféer. Vi hittade en restaurang som serverade jättegod fisk. Vilken fisk det var förblev oklart.

På kvällen var det dags för den allra sista konserten. Före konserten mådde jag alldeles utmärkt men i något skede under första stycket började jag nysa. Näsan började rinna och plötsligt hade jag blivit förkyld. Inte så konstigt eftersom halva orkester, eller kanske mer, varit sjuk någon gång under resan. Konserten gick helt okej men inte lika bra som i Leipzig. Vi firade som vanligt med viritys och sedan bar det av mot färjan och hemåt. Festandet fortsatte sedan långt in på morgonen.

Det finns så mycket mer jag kunde berätta. Små detaljer om hur Laura och jag en gång i Polen från att annars ha talat finska med varann plötsligt böt till svenska och tillslut talade engelska och tyska, utan att det vore något konstigt alls. Pinsamma situationer som då man försöker beställa mat på ett språk man inte behärskar. " Hallo! Ich möchte ein hamburger schnitzel. Mit Pommes? Nein nein. Nein Pommes. Wie bitte? Jaa jaa, mit pommes. " Gissa om jag kände mig dum då jag först senare då jag fått maten förstod att Hamburger schnitzel inte är en hamburgare med schnitzel utan en schnitzel från Hamburg.

Där var en liten sammanfattning från de senaste 10 dagarna. Jag kanske senare lägger upp bilder och fler historier.

Väntar

Jag blir så galen av att bara vänta och vänta på något som kanske inte ens kommer! Det är alltså vattkoppor jag talar om. Jag är en av de ca 2-3 % av Finlands befolkning som inte haft vattkoppor som barn. För snart två veckor sen var jag hemma och träffade familjen. Storasyster Sara fick vattkoppor och nu väntar alltså även jag på att få. Tidigare trodde jag att inkubationstiden var två veckor men nu läste jag att den kan vara upp till tre veckor. Då tre veckor har gått är jag i Tyskland! Varje dag granskar jag kroppen för att upptäcka röda prickar och då jag plötsligt upptäcker något jag inte sett förr tror jag direkt att det är vattkoppor men oftast är det finnar och mindre allvarligare saker. Storasyster var rejält sjuk och jag tyckte så synd om henne. Det värsta är ju att man inte ens får någon vård! I sverige får man men här ska man bara klara av det, trots att det är farligare att insjukna i det efter 13-års ålder. Läste om trevliga följdsjukdomar som aivokuume och keuhkokuume. Det återstår väl bara att vänta och se vad som händer....

I övrigt har jag det bra. Våren är äntligen här (pollen=prosit) och det börjar bli grönt. Konstigt hur man varje år blir så chockad över grönskan, precis som man aldrig skulle ha sett gräs, löv och blommor. Har hunnit vara på picnic med Ida i Esplanaden och inviga mina nya joggingskor.

I morgon får jag fint besök från Åbo! Johi kommer hit över helgen och på lördag ska vi ut och dansa på Tavastia. Har sett så mycket fram emot det! Så i väntan på Johi (och kanske Etta också) och Tavastia (+vattkoppor), här är en låt som oftast spelas där